Jag vill vara stark, men det är jag inte.
Jag vill inte verka svag men det gör jag och det är jag.

Hatar livet, hatar boden, hatar mig, hatar allt...utom dig, det ska du veta.

Detta var den bästa sommaren i mitt liv och inget kan slå den. Till och börja med Studenten, bästa dagen på hela sommaren, träffade en person som jag aldrig kommer att glömma, första kärleken. Fester och sena sommarkvällar med världens bästa vänner. For till London som ja velat så länge och det var en fantastisk stad! Världens finaste häst och jag blev placerad i Dressyr och fick några fina rundor. Över vunnit min hopprädsla och hoppat 120 på enstaka hinder. Allt har varit som en dröm men nu är det dags att vakna, tyvärr...

Har fortfarande underbara vänner som jag alltid kommer älska men allt annat har jag förlorat. Sen att se folk man gillar ha ont eller inte vara lycklig, det plågar mig och jag vill ta deras smärta själv.

Nästa sommar kommer inte bli lik den här sommaren alls känner jag på mig. Jag kommer inte bo kvar i Boden. Nu vill jag fly men det tänker jag inte. Tänker inte flytta någonstans ännu, inte i morgon & inte om en vecka. Men efter årsskiftet då ska jag nog börja söka mig här ifrån. Det är dags nu lixom.
Vart det bär av återstår att se men antligen blire testa på stalljobb i södra sverige eller kanske testa jobba i utlandet, det hadet vart grymt kul och i allafall testat. Kommer ångra mig känner jag om jag inte testar. Men som sagt inte i morgon & inte om en vecka utan senare.

Ångrar inte att jag vågade tro på kärleken i sommar, även om jag får igen det nu. Så fort jag mår bra händer det något. Det har det alltid gjort och det är nog så det alltid kommer att vara. Smärtan gåt inte att beskriva men det gör inte heller gläjden jag fått känna i sommras heller. Jag kommer inte sluta bry mig för folk som funnits i mitt liv, hur mkt dom än må ha sårat eller krossat eller ja. Det spelar ingen roll...


Tårarna rinner och dom kommer nog inte sluta rinna i natt...